some years ago

Ett urdrag ur min hemliga blogg för några år sedan: "Varför är allting plötsligt så väldigt komplicerat? Jag ligger uppe på nätterna alldeles för länge och funderar på alldeles för onödiga grejer samtidigt som jag egentligen skulle behöva ta tag i massa saker men har absolut ingen ork för någonting sånt.
Just nu när det känns som att ingenting riktigt betyder någonting och ingen tar en någonsin seriöst. När det känns i hela kroppen hur mycket man faktiskt har vart med om och hur många minnen som har ältat sig in i en. När självklara saker helt plötsligt försvinner och allting förändras. När dagarna går långsamt men ändå alldeles för fort för att man själv ska kunna hänga med. När man saknar någon av ens närmsta så som man aldrig skulle kunna föreställa sig förut. När man söker tröst hos fel personer och när man klagar på hur ensam man är. När det känns som att ingen förstår för att ingen säger någonting, men egentligen sitter alla i samma skit någon gång.
Jag skulle kunna låtsas och bara hålla käften och le, men jag är ingen människa som fejkar, för varför inte dela med sig? Varför kan man inte låta tårarna rinna?"
Känner lite så just nu. Kanske borde börja skriva av mig lite mer nowadays. Förbaskat skönt.
Lotta

Många fina och tänkvärda funderingar. Längtar tills du kommer hem. Puss.

Anonym

Jag var med om att rätta ditt nationella och såg hur bra du skrev då. S R

Svar: Kan detta möjligtvis vara Stefan? Tusen tack! :)
Matilda